På måndag har jag bott här i två månader. Det är helt galet vad tiden bara har rusat iväg. Det känns som om det var igår mamma och jag åkte till Västerås och hon lämnade av mig. Två månader. Galet.

 

Att flytta hemifrån, åtminstone för första gången, är något stort för de allra flesta. Så var det också för mig. Och jag kan säga er en sak, jag är glad att man bara flyttar hemifrån för första gången en gång. För oj vad mycket tankar, känslor och funderingar man hade. När jag först fick veta att jag hade fått lägenheten var jag typ på rosa moln. För jag fattade inte riktigt grejen. Jag fattade inte att jag skulle flytta på riktigt. Det var en period när jag satt som fastklistrad framför Ikeas hemsida dag, kväll och natt. Jag skrev långa listor på allt som jag behövde köpa. Jag drömde (bokstavligt) om hur jag skulle inreda. Det var så himla många val. Skulle jag ha en silvrig mellanstor kastrull eller kanske en svart som var lite lite mindre? Skulle jag byta knoppar på garderoben eller låta dom vara? Skulle jag de, de, de, de, de eller kanske de stolarna? Jag säger bara en sak, det var en minutiös planering där ingenting fick lämnas åt slumpen. Men jag älskade det. Älskade tanken på att äntligen få inreda min egen lägenhet.

 

Sen så kom då dagen, när allt var monterat, putsat, uppskruvat, igenspikat och upphängt. Det enda som fattades var jag själv. Och den 28 augusti kom jag. Men fortfarande fattade jag inte riktigt att jag snart liksom gick i mål. Ett målsnöre av många fler, såklart. Det var inte förrän mamma satte sig i bilen och åkte hem som jag fattade. Sen fattade jag ingenting alls, vad gjorde jag i en främmande stad där jag inte kände en kotte? Den dagen var jobbig. Faktiskt. För allt var liksom över. All planering med inredningen, alla Ikeabesök. I en tom lägenhet, utan internet eller tv eller någon att prata med. Då längtade jag hem. Mycket. Efter min mamma och min pappa och min lillebror och min andra lillebror och alla mina fantastiskt underbara vänner. Då kändes det som att jag lämnat hela mitt liv utan vidare hemma i Enhörna. Där skulle ju liksom alla fortsätta som vanligt. Gå på rutin. Vara trygga. Och här satt jag. På min säng. Och visste varken ut eller in.

 

Men det var den dagen. Sedan började skolan och rookieperioden. Och plöstligt glömde jag bort mitt ifrågasättande. Jag började få rutiner. Jag hittade till skolan, till stan, till min lilla Ica, jag fattade dom läskiga tvättmaskinerna, hittade lämpliga springrundor, besökte små smultronställen. Men det allra bästa, jag fick nya kompisar. Helt fantastiska människor som fick mig att tänka på annat, tills det inte längre fanns något att tänka tillbaka på. Något val att kritisera, analysera eller ifrågasätta. För det kändes - och känns - så himla bra.

 

Det som skrämde mig mest var nog det att jag inte hade tagit ett litet kliv utanför min lilla trygghetszon. Jag hade snarare rusat ur den med huvudet före och utan att tänka efter. Men nu förstår jag att jag inte har lämnat något bakom mig. Det liv jag hade hemma i Enhörna med min familj och vänner finns fortfarande kvar. Högst levande. Jag har bara liksom erövrat lite mer mark. Vidgat min världsbild från åkrar och kossor till kårfester och tentaplugg. Och det är häftigt. Grymt häftigt.

 

Så när ni någongång ställs inför det faktum att ni ska ta ert pick och pack och dra er mot nya äventyr - var inte för rädda. Lite rädda kan ni vara, för det är normalt. Men det finns så himla mycket att upptäcka. Och det gör man inte på en dag eller en vecka. Men ge det lite tid, för det kommer ge er så himla mycket tillbaka. Tro mig. 

 

Och juste, se för guds skull till att ha en webbkamera. Den kan rädda många tråkiga dagar.

Valet att inte äta kött eller kyckling verkar lustigt nog sticka lite i folks ögon. Typ som att äta kött är det vi är födda för och när man inte äter kött så undrar folk vad man tjänar för syfte här på jorden. Okej inte riktigt, men nästan. När jag säger att jag inte äter kött eller kyckling, men fisk och skaldjur, så brukar vissa ifrågasätta det. Några kallar det mer eller mindre dubbelmoral. För hallå, fiskarna lever ju inte heller så himla bra?!?!?! Varför väljer jag att avstå från kött och fågel men äta fisk?? Fattar jag inte att det är orättvist mot fiskarna?? Det är faktiskt ganska roligt hur svartvitt folk kan se på saker och ting. Allt måste vara antingen eller. Antingen avstår man från allt, eller så äter man alltihopa. De verkar inte förstå att man faktiskt kan göra något, en del. Sopsorterar du, men åker bil? Japp, dubbelmoral. Varför gör du bara något för miljön när du kan göra mer, som att cykla eller åka kollektivt? Skänker du då och då en femitolapp till Unicef? Ja, även det kan då ses som dubbelmoral när du troligtvis har resurser att skänka hela hundra kronor. Det jag menar är att man faktiskt kan välja att göra något. Att avstå från kött och fågel men välja fisk och skaldjur är faktiskt något. Och betydligt mer än att inte göra något alls. Och att valet blev just fisk och skaldjur är av hälsoaspekter, och att det är hundra gånger godare.

 

Det finns även vissa som tror att man heller inte får i sig tillräckligt med protein om man inte äter kött eller fågel. Typ som att jag lastade på potatis och sallad på tallriken och lämnade sista tredjedelen tom för att jag inte äter köttfärslimpa. Snark. Har ni hört talas om att protein finns i bra många fler livsmedel än antibiotikaproppat kött? Eller sönderstressat kycklingkött? Eller tror ni kanske fortfarande att jorden är platt? Då vill jag upplysa er om att så är inte fallet.

 

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Att ibland behöva försvara sitt val att inte äta kött irriterar mig. Typ som att det vore en syndig avvikelse att låta bli kött. Denna text syftar inte på något sätt till att svartmåla köttätare eller ge någon dåligt samvete. Utan bara ge lite perspektiv till de som ibland saknar förmågan att se utanför sin egna lilla värld.

Idag på föreläsningen gick vi ytligt igenom olika riskfaktorer för vår hälsa, däribland alkohol, fysisk inaktivitet, dåliga matvanor och tobak. Det som slog mig efter att ha läst ännu mer om tobak och rökning i Folkhälsorapporten från 2009 är hur otroligt farligt det är. Alltså ja, jag har alltid fattat att det är dåligt att röka, för att det är något man fått veta sedan man var miniliten. Men helt ärligt, att röka är som att tigga om ett kortare och sjukare liv. Varannan rökare kommer att dö 13 år i förtid. Fattar ni???? 13 år som kunde ha tillägnats att se sina barn växa upp, spela golf, baka bullar, resa med sin själsfrände, sticka raggsockor, lösa korsord, krulla håret, mecka med bilen, hämta barnbarnen på dagis och äta Bridgeblandning. Och är man nu inte en av de där femtio procenten så ökar riskerna för diverse cancerformer, samt KOL och hjärt- och kärlsjukdomar. Störst risk vad beträffar cancer är att man drabbas av den i lungor, lever, luftstrupe, matstrupe, mage, mun, svalg, bukspottkörtel, njurar och urinblåsa (Folkhälsorapporten 2009). Och som om det inte vore nog så ökar risken för benskörhet, struma, hörselnedsättning, magsår, Crohns sjukdom, ledgångsreumatism och psoriasis. Helt sinnessjukt onödigt. Förutom hälsokonsekvenser på individnivå påverkas samhällsekonomin. I genomsnitt kostar ohälsa orsakat av tobak samhället 10 miljarder per år, bara i Sverige. Tobaksskatten täcker ca 1/3 av detta, resten får skattebetalarna stå för. Fatta att man hade haft nästan 7 miljarder att istället lägga på skola, vård och omsorg. Eller subventionera ekologiskt, närproducerat och rättvisemärkt. Och så hade hela Sveriges glada befolkning blivit ännu gladare.

 

Okkkk, kände bara för att jag var tvungen att skriva av mig. För rökning är något som verkligen engagerar mig. Och provocerar mig, framför allt då din rättighet att röka inskränker på min rättighet att slippa passiv rökning. Så det allra bästa ni kan göra för er hälsa, är att sluta röka. Helst aldrig ens stoppa in den där mördaren i er mun. Take care, gott folk.