På måndag har jag bott här i två månader. Det är helt galet vad tiden bara har rusat iväg. Det känns som om det var igår mamma och jag åkte till Västerås och hon lämnade av mig. Två månader. Galet.

 

Att flytta hemifrån, åtminstone för första gången, är något stort för de allra flesta. Så var det också för mig. Och jag kan säga er en sak, jag är glad att man bara flyttar hemifrån för första gången en gång. För oj vad mycket tankar, känslor och funderingar man hade. När jag först fick veta att jag hade fått lägenheten var jag typ på rosa moln. För jag fattade inte riktigt grejen. Jag fattade inte att jag skulle flytta på riktigt. Det var en period när jag satt som fastklistrad framför Ikeas hemsida dag, kväll och natt. Jag skrev långa listor på allt som jag behövde köpa. Jag drömde (bokstavligt) om hur jag skulle inreda. Det var så himla många val. Skulle jag ha en silvrig mellanstor kastrull eller kanske en svart som var lite lite mindre? Skulle jag byta knoppar på garderoben eller låta dom vara? Skulle jag de, de, de, de, de eller kanske de stolarna? Jag säger bara en sak, det var en minutiös planering där ingenting fick lämnas åt slumpen. Men jag älskade det. Älskade tanken på att äntligen få inreda min egen lägenhet.

 

Sen så kom då dagen, när allt var monterat, putsat, uppskruvat, igenspikat och upphängt. Det enda som fattades var jag själv. Och den 28 augusti kom jag. Men fortfarande fattade jag inte riktigt att jag snart liksom gick i mål. Ett målsnöre av många fler, såklart. Det var inte förrän mamma satte sig i bilen och åkte hem som jag fattade. Sen fattade jag ingenting alls, vad gjorde jag i en främmande stad där jag inte kände en kotte? Den dagen var jobbig. Faktiskt. För allt var liksom över. All planering med inredningen, alla Ikeabesök. I en tom lägenhet, utan internet eller tv eller någon att prata med. Då längtade jag hem. Mycket. Efter min mamma och min pappa och min lillebror och min andra lillebror och alla mina fantastiskt underbara vänner. Då kändes det som att jag lämnat hela mitt liv utan vidare hemma i Enhörna. Där skulle ju liksom alla fortsätta som vanligt. Gå på rutin. Vara trygga. Och här satt jag. På min säng. Och visste varken ut eller in.

 

Men det var den dagen. Sedan började skolan och rookieperioden. Och plöstligt glömde jag bort mitt ifrågasättande. Jag började få rutiner. Jag hittade till skolan, till stan, till min lilla Ica, jag fattade dom läskiga tvättmaskinerna, hittade lämpliga springrundor, besökte små smultronställen. Men det allra bästa, jag fick nya kompisar. Helt fantastiska människor som fick mig att tänka på annat, tills det inte längre fanns något att tänka tillbaka på. Något val att kritisera, analysera eller ifrågasätta. För det kändes - och känns - så himla bra.

 

Det som skrämde mig mest var nog det att jag inte hade tagit ett litet kliv utanför min lilla trygghetszon. Jag hade snarare rusat ur den med huvudet före och utan att tänka efter. Men nu förstår jag att jag inte har lämnat något bakom mig. Det liv jag hade hemma i Enhörna med min familj och vänner finns fortfarande kvar. Högst levande. Jag har bara liksom erövrat lite mer mark. Vidgat min världsbild från åkrar och kossor till kårfester och tentaplugg. Och det är häftigt. Grymt häftigt.

 

Så när ni någongång ställs inför det faktum att ni ska ta ert pick och pack och dra er mot nya äventyr - var inte för rädda. Lite rädda kan ni vara, för det är normalt. Men det finns så himla mycket att upptäcka. Och det gör man inte på en dag eller en vecka. Men ge det lite tid, för det kommer ge er så himla mycket tillbaka. Tro mig. 

 

Och juste, se för guds skull till att ha en webbkamera. Den kan rädda många tråkiga dagar.