Det är helt sjukt. Helt sjukt vad snabbt tiden har gått. Jag vet inte om det beror på att jag har haft helt sinnesssjukt mycket att göra, eller om jag har haft jäkligt kul. Men jag gissar på båda. De här tre åren har nog varit de bästa, men samtidigt jobbigaste, skolåren i hela mitt liv. Jag har skrattat så jag fått ont i magen samtidigt som jag under en period tappat bort mig själv. Jag har gråtit för jag har varit så stressad och jag har fällt en och annan tår när jag varit ute på djupaste vatten. Men på något jävla sätt har jag orkat. Jag har orkat att ge allt, genomsökt min kropp efter varje millimeter energi som försökt gömma sig. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Men när man nu får tid att stanna upp och tänka tillbaka blir jag typ tårögd. Jag vill bara springa och krama om mig själv och säga tack. Tack för att jag fortsatte. Blundade när det var jobbigt och bara körde på. Ja, det är kanske lite osvenskt att sitta här och skriva ett högmodigt tal till sig själv men det skiter jag i. Jag är faktiskt 50% finsk desutom. Tre år senare har jag lärt mig något jag vill pränta in i min hjärna förevigt. I min och er. Ni som kämpar och aldrig ger upp, ni som har en vilja större än styrka.