Nej, det här handlar inte om någon livskris där jag ifrågasätter meningen med livet eller vill beklaga mig över mitt tragiska liv. För a) det är inte tragiskt och b) jag har för tillfället inget liv. Hehehe nu skrämde jag er allt... Optimism var det ja. Men allvarligt, idag är jag trött ända in i benmärgen. Varje litet steg känns som en bedrift jämförbart med att bestiga Mount Everest. Jag började jobbet klockan sju, och eftersom jag var hemma från det halv tio PÅ KVÄLLEN igår så hann jag inte vara hemma särskilt länge. Idag var jag i alla fall hemma runt halv tre, käkade mellis och blev sen upphämtad av Firris. Vi åkte långt ut i skogen för att jobba ännu mer. Gräsklippning och fönsterputs. Serriiiiii idag har jag slitit mer än slavarbetare. Kom hem och kunde knappt gå, orkade knappt andas och än mindre tänka. Har åtminstone samlat krafter till att bädda nya lakan, duscha, packa inför min älskade och efterlängtade Norrköpingsweekend imorgon (fast mitt i veckan), dricka latte macchiato, kolla Allsång på Skansen, klippa tånaglarna, steka ägg och göra gröt, borsta gaddarna. Så fatta vad död jag är nu om jag var död redan innan jag satte igång med kvällsbestyren. Ujujuj. Detta hoppas jag kommer gå till historien. Bli en mytomspunnen legend typ. För tillfället chillar jag med Mac (han heter så) och ska snart sussa. Drömma drömmar om när jag petar bland tänderna med min Plackers. Ljuva grejer.