I lördags gav jag mig ut på en, vad jag planerat, vanlig springrunda. Däremot så fick jag för mig ett springa extra långt, mest för att utmana mig själv. Så summan av kardemumman blev nästan ett halvmara vilket jag inte alls räknat med. Förut har distansen fem kilometer upp till en mil varit det enda som existerat. Men nu vet jag alltså att jag överlever även längre sträckor än så. Vidgat mina vyer lite, om ni hajjar.

Innan - Hade jag vetat att jag skulle springa så pass långt hade jag laddat upp med mycket mer kolhydrater. Min kycklingsallad var ju inte så mycket att hurra över insåg jag sedan. Försent dock.

Under - Hade varit smart av mig att ta med några torkade aprikoser. Var jag smart? Svar nej. Tog det lugnt så jag blev inte så trött rent andfåddsmässigt (kan man säga så?) men däremot kände jag hur energivampyren sög ut all min energi de sista fem kilometerna. Fick värsta endorfinkicken i slutet så tog mig hem i alla fall.

Efter - Smått panik över att min kropp låg på minus vad gällde energi så bums när jag landade innanför dörren fixade jag en smoothie med en och en halv banan, mjölk, två äggvitor och vaniljpulver. Drack dessutom nästan en liter vatten.

Dagen efter - Haha herregud mitt ena knä var helt mördat så kunde knappt gå normalt. Så var stillasittandes i princip hela dagen. Aktiv dag, verkligen.

Meeeen, det var verkligen en upplevelse och mitt nästa mål är att bli bättre än kenyanerna och springa maran på 2,5 h. Trolololol.